Jag har blivit så blödig de senaste åren... Jag gråter alldeles för ofta, för ingenting. Jag blir rörd hur lätt som helst och då rinner tårarna. En sorglig film, en romantisk film med ett fint slut, någon säger nåt snällt om mig, you name it - jag gråter. Undrar vad det beror på? Kan inte minnas att jag har varit så här känslig förr om åren?
Nåväl, idag har jag haft en legitim anledning till att gråta, jag har nämligen varit på begravning. Det är min farmors bror som har gått bort. Han har inte stått mig så väldigt nära, men när farmor levde träffade vi honom och hans familj hyfsat ofta. Han var dessutom otroligt lik farmor till utseendet och en massa minnen bubblade upp till ytan. Hur mycket jag saknar min härliga farmor. Hon har varit borta i 11 år, men jag saknar henne fortfarande. Speciellt såhär i juletider, då bakade vi alltid pepparkakor och pepparkakshus med farmor och farfar. Kortspel och god mat är annat jag förknippar med mina farföräldrar. Farfar gick bort för 6 år sen och även han är mycket saknad, även om jag hade ett närmre förhållande med farmor.
Mina allra varmaste minnen är när syskonen träffades. Farmor hade ganska många syskon, tyvärr minns jag inte hur många. En lillasyster, som gick bort i cancer när jag var liten, så henne minns jag inte så mycket av. En bror som flyttade till USA, som jag nog aldrig träffade. Möjligen en bror till, som ev gick bort innan jag föddes? Och så brodern som gick bort nu, och hans tvillingbror. Dessa tre syskon, farmor och tvillingarna, fick jag den stora förmånen att umgås med flera gånger. Den ena tvillingen flyttade till USA, så honom träffade vi inte så ofta, men när han kom hem till Sverige och träffade sin bror och syster var det så roligt att vara med! Vilka berättelser de hade! Tvillingarna som hade gjort stan osäker med sina upptåg! Vad de levde upp när de träffades! Och tänk att dessa två skulle lämna jordelivet tillsammans. Tvillingen i USA gick nämligen bort bara fem dagar innan brodern i Sverige tog sitt avsked. Som de sista i syskonskaran skulle de bege sig iväg nästan samtidigt. Lite läskigt är det allt... Men så självklart på något sätt. Tvillingarna skulle hitta på nåt fuffens tillsammans däruppe hos Sankte Per såklart! Så idag minns jag min farmor och hennes tvillingbröder - midsommarfirande i sommarstugan med berättelser om barndomens upptåg i den lilla staden vid havet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar